Det riktiga jag
Under alla dessa år jag levt. så har jag skäms över min operation som jag gjorde när jag föddes.
Har aldrig förstått direkt varför jag gjort det och det är väldig personligt.
Jag har alltid gömt mig under linnen o tröjor under sommaren eller gömt med armarna runt om magen så att den inte syns.
Händer också när jag sätter på mig linnen så åker det typ in, alltså att man ser tydligt att jag ahr en stor sträck på magen, vilket kan vara jobbigt på tex klänningar.
Jag har alltid haft frågan : Varför hände detta mig?
Jag haft en sån ångest för alla är smala, och har perfekta magen och så kommer jag med värsta ärret, Jag har levt så svårt för jag har varit en sån person som jämt jämför med andra.
Har gråtit mig i sömn nästan varjedag, kollat igenom bilder och bara haft en sån ångest.
Har gömt mig i mitt lilla hörn i rummet, Mina föräldrar under en tid tyckte jag var väldig aggresiv, att jag alltid gömde mig i stora tjocktröjor osv..
Men det var bara för att jag ville gömma den riktiga jag, jag blev någon som inte ens är jag.
Har haft och har vänner som säger det ser bra ut, när dom ljuger rakt upp i mitt ansikte istället för och fixa till det eller säga " Testa det här istället", men saken är dom vet inte hur det är och hur det känns för ens dom har något dom skäms över,
Det är inte värsta sträcket, men det är det för mig.
Det finns värre, men det kan inte vara värre för mig än såhär.
Jag i grundskolan hade en jätte svår tid, då jag ungefär mobbades för hur jag såg ut.
det var där allt började.
Men.. Varför ska jag skämmas?
Det här är jag, det är såhär jag är född.
Det är exakt såhär jag ska vara.
Och hur jag än ser ut så e vi alla vackra. ALLA.
Jag ska inte behöva skämmas för andras åsikter.
Jag vill också kunna visa halva min mage utan att folk ska stirra, peka och fråga.
Varför kan inte jag också kunna visa mig om andra kan?
Första gången jag får ut en sån här sak o äntligen har jag spottat ut orden, jag skämdes för hur jag såg ut pågrund av operationen. men inte nu!
För tack vare denna operation så står jag här, levande och har ett rätt så nästan normalt liv.
och så har jag en underbar familj som har nästan stöttat mig i allt.
Skäms ni också eller skämdes? Berätta gärna för jag vill verkligen läsa om sånna saker så jag inte känner mig ensam Haha!
Glöm inte..
Vi alla.. är inte perfekta.
men vi är unika.
Har aldrig förstått direkt varför jag gjort det och det är väldig personligt.
Jag har alltid gömt mig under linnen o tröjor under sommaren eller gömt med armarna runt om magen så att den inte syns.
Händer också när jag sätter på mig linnen så åker det typ in, alltså att man ser tydligt att jag ahr en stor sträck på magen, vilket kan vara jobbigt på tex klänningar.
Jag har alltid haft frågan : Varför hände detta mig?
Jag haft en sån ångest för alla är smala, och har perfekta magen och så kommer jag med värsta ärret, Jag har levt så svårt för jag har varit en sån person som jämt jämför med andra.
Har gråtit mig i sömn nästan varjedag, kollat igenom bilder och bara haft en sån ångest.
Har gömt mig i mitt lilla hörn i rummet, Mina föräldrar under en tid tyckte jag var väldig aggresiv, att jag alltid gömde mig i stora tjocktröjor osv..
Men det var bara för att jag ville gömma den riktiga jag, jag blev någon som inte ens är jag.
Har haft och har vänner som säger det ser bra ut, när dom ljuger rakt upp i mitt ansikte istället för och fixa till det eller säga " Testa det här istället", men saken är dom vet inte hur det är och hur det känns för ens dom har något dom skäms över,
Det är inte värsta sträcket, men det är det för mig.
Det finns värre, men det kan inte vara värre för mig än såhär.
Jag i grundskolan hade en jätte svår tid, då jag ungefär mobbades för hur jag såg ut.
det var där allt började.
Men.. Varför ska jag skämmas?
Det här är jag, det är såhär jag är född.
Det är exakt såhär jag ska vara.
Och hur jag än ser ut så e vi alla vackra. ALLA.
Jag ska inte behöva skämmas för andras åsikter.
Jag vill också kunna visa halva min mage utan att folk ska stirra, peka och fråga.
Varför kan inte jag också kunna visa mig om andra kan?
Första gången jag får ut en sån här sak o äntligen har jag spottat ut orden, jag skämdes för hur jag såg ut pågrund av operationen. men inte nu!
För tack vare denna operation så står jag här, levande och har ett rätt så nästan normalt liv.
och så har jag en underbar familj som har nästan stöttat mig i allt.
Skäms ni också eller skämdes? Berätta gärna för jag vill verkligen läsa om sånna saker så jag inte känner mig ensam Haha!
Glöm inte..
Vi alla.. är inte perfekta.
men vi är unika.